Jag har hört uttrycket "en olycka kommer sällan ensam" men efter gårdagen undrar jag om det samma gäller lycka? På förmiddagen presenterar jag min licentiatavhandling inför ett 50-tal forskare och några vänner och familjemedlemmar. Efter presentation är det dags för försvaret och en opponent från ett universitet i Tyskland frågar frågor om min forskning i ca en timme och sen fick även publiken ställa frågor. När den pärsen äntligen är över efter många månaders hårt arbete och mycket nervositet meddelar min handledare att jag är godkänd =) Nu kan jag alltså lägga till en tredje akademisk examen på meritlistan, nämligen teknologie licentiat. Men nu till det riktigt viktiga: exakt samtidigt som jag får veta att jag blivit godkänd ringer min mobil (vilket jag inte hör eftersom jag i sista stund innan licentiatförsvaret kommit ihåg att stänga av ljudet). Några minuter senare ringer Mattias telefon och han går ut och svarar. Jag står och pratar med några kompisar, min mamma och svärmor när han en stund senare kommer in i salen igen och säger "Lina, får jag prata med dig lite?" Vi går iväg en bit och han säger"De ringde från Barnens Vänner, Taiwan sa ja!" Jag blir något chockad och självklart överlycklig. Det här är ju precis vad vi vill!
Bakgrunden är att det går väldigt segt i alla de länderna vi står i kö till genom BFA. Samtidigt som vi ställde oss i kö till BFA ställde vi oss också i kö till BV. Senare har vi dock insett att vi inte passar in på kraven för något av de länderna BV samarbetar med och bara ett antal av länder som BFA samarbetar med. Dock har vi en ganska lång kötid så det såg hoppfyllt ut där ett tag för att få skicka ansökan till Polen eller möjligen Tjeckien eller Slovakien. Men sen hände ingenting. Så i mitten av september beklagar jag mig lite över de långa kötiderna i en facebookgrupp för adoptivmammor och får då tips om att BV har ett nytt samarbete med ett barnhem i Taiwan som inte har samma krav som deras andra kontakter, dvs de kräver inte att man ska vara 30 år. Mattias kontaktar därför BV och hör efter om den här nya kontakten skulle kunna vara något för oss. Vi får reda på att det inte är helt säkert att de godkänner min sjukdom utan att vi måste översätta mina specialistläkarintyg till engelska och skicka till Taiwan för att de ska kunna göra en bedömning. Jag översätter intygen direkt och skickar till BV. Sen går det vecka efter vecka och sen äntligen så kommer det där samtalet om att de har sagt ja!
Vi kan inte riktigt förstå att det kommer bli Taiwan eftersom det varit landet högst upp på önskelistan från början men eftersom vi inte uppfyllde kraven så har vi sedan dess försökt tänka om och det har varit ganska svårt trots att det viktigaste självklart är att få ett barn oavsett ursprung.
Men nu är det äntligen dags att börja samla papper till ansökan! Vi ska bli föräldrar till ett barn från Taiwan =)
Som grädde på moset i gårdagens glädjeyra så avslutades dagen med en fantastiskt rolig fest för att fira min licentiatexamen och födelsedag. 65 kollegor, vänner och släktingar kom för att fira mig =) Min underbara mamma har stått och slavat i köket i flera dagar för att laga all mat och Mattias har fixat med dricka, bord och stolar och annat praktiskt. Flera av mina vänner kommer långväga ifrån och en del hade jag inte träffat på månader.
Den 8:e november 2013 går helt enkelt till historien som en av de dagarna när man är sådär glad att man knappt vet var man kan ta vägen.
Nu ska jag sova! Har en himla massa sömn att ta igen och en hel veckas semester att göra det på =)
