Äntligen är ansökan iväg

I förra inlägget skrev jag att jag trodde det skulle ta ca 2 veckor att höra av BV igen men det tog bara några dagar. Det var då dags för översättning av utredningen och medgivandet till engelska. Vi fick en lång lista av översättare och sen kollade jag i en gammal tråd i en facebookgrupp vilka som rekommenderas av andra adoptivföräldrar. Kontaktade först den som de flesta verkar ha använt sig av men dels kunde han inte göra det förrän ett par veckor senare och dels tyckte jag att priset var rätt högt. Så jag mailade några till. Alla svarade inom ett dygn vilket jag tyckte var jättebra! De flesta ville ha mellan 7500 och 10 000 kr och kunde vara klara på ca 2 till 3 veckor men en tog bara 3000 kr och kunde göra det på 3 dagar, över en helg dessutom, så hon fick det bli! Väldigt glad att jag kontaktade några olika översättare.

När översättningen till engelska var klar så skickade vi alla dokument som skulle översättas till kinesiska till BV och de skickade sedan dessa för översättning vilket tog ca 1,5 vecka.

Samtidigt som översättningarna gjordes började vi med fotopresentationen av oss och vårt hem. Min kusin är fotograf så han skulle komma och fota. Det innebar dock att vi bara hade 5 dagar på oss att göra vårt hem fotoklart inkl att göra iordning ett barnrum. Av dessa var vi bortresta/helt upptagna 4 dagar. Tack och lov för vänner och min fantastiska mamma som kom ner och hjälpte till. Barnrummet blev riktigt fint till slut. Även fotograferingen gick bra och det blev några bilder även på mig som jag blev nöjd med vilket i princip aldrig händer.

Nu i mellandagarna har mamma och jag gjort iordning jättefina fotosidor och till och med använt scrapbookingtekniker vilket är något vi aldrig testat förut. I förrgår söndagen den 29e december var äntligen allt klart och kunde skickas till BV. Nu väntar vi barnbesked på riktigt!

Gott nytt år!

Ytterligare en milstolpe

I torsdags den 28:e november fick vi äntligen, efter en del strul, iväg första omgången papper till Barnens vänner. Nu hoppas vi att allt kom med och blev rätt och väntar med spänning på instruktioner inför nästa steg som jag tror består av översättning och notarisering av dessa dokument samt iordningställande av en fotobok som ska skickas till Taiwan som en presentation av oss och vårt hem för barnets biologiska familj. I Taiwan får nämligen de biologiska föräldrarna eller andra släktingar vara med och välja adoptivföräldrar. Det tycker vi känns bra. Vi tror att det ska ta ca 2 veckor innan vi hör något från BV

Just nu känns det mesta rörande adoption och familjebildning positivt. Hela den här proceduren har ju verkligen sina toppar och dalar och nu är det en topp trots krångel med en del papper och en inte så hjälpsam utredare. Nu känns det som om vi verkligen kommer bli föräldrar även om vi inte vet när eller till vem än. 

Det här gör också att det är mycket lättare att glädjas med andra som är på väg att få barn. Den här veckan har jag till exempel fått veta att två av mina nära manliga kollegor väntar tillökning till våren och istället för den blandade känslan av glädje med ett styng sorg och avundsjuka känner jag nu ren och skär glädje för deras skull. Det är så skönt att känna såhär igen! Hoppas att det håller i sig.

En lycka kommer sällan ensam?

Jag har hört uttrycket "en olycka kommer sällan ensam" men efter gårdagen undrar jag om det samma gäller lycka? På förmiddagen presenterar jag min licentiatavhandling inför ett 50-tal forskare och några vänner och familjemedlemmar. Efter presentation är det dags för försvaret och en opponent från ett universitet i Tyskland frågar frågor om min forskning i ca en timme och sen fick även publiken ställa frågor. När den pärsen äntligen är över efter många månaders hårt arbete och mycket nervositet meddelar min handledare att jag är godkänd =) Nu kan jag alltså lägga till en tredje akademisk examen på meritlistan, nämligen teknologie licentiat. Men nu till det riktigt viktiga: exakt samtidigt som jag får veta att jag blivit godkänd ringer min mobil (vilket jag inte hör eftersom jag i sista stund innan licentiatförsvaret kommit ihåg att stänga av ljudet). Några minuter senare ringer Mattias telefon och han går ut och svarar. Jag står och pratar med några kompisar, min mamma och svärmor när han en stund senare kommer in i salen igen och säger "Lina, får jag prata med dig lite?" Vi går iväg en bit och han säger"De ringde från Barnens Vänner, Taiwan sa ja!" Jag blir något chockad och självklart överlycklig. Det här är ju precis vad vi vill!

Bakgrunden är att det går väldigt segt i alla de länderna vi står i kö till genom BFA. Samtidigt som vi ställde oss i kö till BFA ställde vi oss också i kö till BV. Senare har vi dock insett att vi inte passar in på kraven för något av de länderna BV samarbetar med och bara ett antal av länder som BFA samarbetar med. Dock har vi en ganska lång kötid så det såg hoppfyllt ut där ett tag för att få skicka ansökan till Polen eller möjligen Tjeckien eller Slovakien. Men sen hände ingenting. Så i mitten av september beklagar jag mig lite över de långa kötiderna i en facebookgrupp för adoptivmammor och får då tips om att BV har ett nytt samarbete med ett barnhem i Taiwan som inte har samma krav som deras andra kontakter, dvs de kräver inte att man ska vara 30 år. Mattias kontaktar därför BV och hör efter om den här nya kontakten skulle kunna vara något för oss. Vi får reda på att det inte är helt säkert att de godkänner min sjukdom utan att vi måste översätta mina specialistläkarintyg till engelska och skicka till Taiwan för att de ska kunna göra en bedömning. Jag översätter intygen direkt och skickar till BV. Sen går det vecka efter vecka och sen äntligen så kommer det där samtalet om att de har sagt ja!

Vi kan inte riktigt förstå att det kommer bli Taiwan eftersom det varit landet högst upp på önskelistan från början men eftersom vi inte uppfyllde kraven så har vi sedan dess försökt tänka om och det har varit ganska svårt trots att det viktigaste självklart är att få ett barn oavsett ursprung. 

Men nu är det äntligen dags att börja samla papper till ansökan! Vi ska bli föräldrar till ett barn från Taiwan =)

Som grädde på moset i gårdagens glädjeyra så avslutades dagen med en fantastiskt rolig fest för att fira min licentiatexamen och födelsedag. 65 kollegor, vänner och släktingar kom för att fira mig =) Min underbara mamma har stått och slavat i köket i flera dagar för att laga all mat och Mattias har fixat med dricka, bord och stolar och annat praktiskt. Flera av mina vänner kommer långväga ifrån och en del hade jag inte träffat på månader.

Den 8:e november 2013 går helt enkelt till historien som en av de dagarna när man är sådär glad att man knappt vet var man kan ta vägen.

Nu ska jag sova! Har en himla massa sömn att ta igen och en hel veckas semester att göra det på =)

Lite av varje

I fredags var vi och träffade våra vänner Johanna och Stefan. De har precis kommit hem från Polen efter att ha hämtat sina tre (!) adoptivbarn. Barnen är en syskonskara i åldrarna 3, 5 och 6 år. Jag är så galet glad för deras skull. Äntligen efter många års kämpande är de föräldrar! Det var också jättekul att träffa barnen såklart. Helt underbara och nyfikna barn som skrattar så de kiknar när man kittlar dem och som älskar att gunga i gungstolen och är väldigt roade av att öppna och stänga dörrar =) Det här besöket gav mig verkligen hopp för framtiden. Klarar de av tre barn så borde ju vi klara av ett =P

I vår egen adoptionsprocess händer just nu ingenting. Det är tyst som i graven från båda organisationerna. I morgon ska Mattias maila och höra om vi kan få lite återkoppling om vad som händer (eller inte händer).

Annars i livet är det fullt upp. Om mindre än två veckor (!) ska jag försöka mig på att ta en licentiatexamen. Avhandlingen är skriven och tryckt men nu återstår presentation och försvar. Är sjukligt nervös! Känns inte som om jag kan någonting. Vad i alla världen ska opponenten fråga om i en timme och hur många konstiga frågor kommer jag få från övriga som kommer och lyssnar? Jag hoppas ju ändå på att jag blir godkänd så har planerat en kombinerad licentiat- och födelsedagsfest samma kväll som försvaret. Som tur är har jag en fantastisk make och mamma som kommer fixa det mesta med festen så att jag inte behöver tänka så mycket på den åtminstone. Ska bli så kul att träffa en del vänner som det var längesen jag såg också.

Nu dags att sätta igång och jobba igen. Ska bli skönt när jag kan dra ner lite på arbetstiden, 80 timmar i veckan är ganska tufft i längden om man säger så.

Tid

Ibland känns tiden evighetslång och ibland går den hiskeligt fort. Ibland är det både ock samtidigt. När jag tänker på adoptionen känns det ibland som att tiden står still. På jobbet däremot går tiden mycket snabbare än önskvärt. Ofta går också tankarna till framtiden. Hur ser våra liv ut om 10 år? Förhoppningsvis har vi vårt barn (kanske till och med två), vi har nog också våra doktorstitlar sen ganska många år tillbaka. Men var bor vi? Vad jobbar vi med? Är vi lyckliga? Och hur tänker vi tillbaka på den här tiden som är nu? Kommer vi uppfatta tiden som om den gick långsamt eller snabbt?

Idag ska jag träffa min systerson. Då känns det som om tiden går snabbt. Det har alltid hänt så mycket med honom sen sist. Kanske ska jag också försöka hitta nån rolig leksak till honom. Inte för att en bebis på 5 månader bryr sig så mycket om leksaker men jag tycker att det är kul ändå =)

Vänner

Den här helgen är jag i Sthlm och umgås med tre vänner från studietiden. Det är alltid så otroligt roligt, trevligt och lätt att umgås med dessa underbara personer. Hittills har vi handlat, ätit, spelat spel och pratat om livet. Sådana här helger gör att väntan inte känns lika lång.

Östeuropaträff

I lördags anordnade Barnen framför allt (BFA, en av de adoptionsorganisationer vi står i kö till) en träff om adoptioner från Östeuropa i Göteborg. Eftersom Mattias var på kurs i Tyskland tog jag med min mamma och åkte ner till Göteborg i fredags. Vi checkade in på hotellet, tog oss till bokmässan och gick runt där och gick sen ut och åt middag med en av mina vänner som jobbade på bokmässan. Sen tillbaka till hotellet för ett varmt bad (jag älskar badkar men har tyvärr inget hemma) och sen sova.

Men nu tillbaka till det jag skulle skriva om. På lördagsmorgonen gick vi upp tidigt för att hinna njuta av hotellfrukosten och sen tog vi oss till Folkets hus där träffen skulle vara. Det hela började med en presentation av BFA och de som jobbar där. Sen berättade BFAs kontaktpersoner i Polen och Litauen om hur processen i dessa länder fungerar. Det var väldigt intressant men jag blir också helt slut när jag inser hur mycket av vår process som är kvar! Efter dessa pratade en BVC-sjuksköterska som har mycket erfarenhet av adopterade barn om hur livet kan te sig när man kommer hem med sitt barn. Hon var både rolig och engagerad och den här delen var nog den bästa på dagen enligt mig. Efter lunch var det en läkare som berättade om de del av de diagnoser som är vanligast när man adopterar adoptivbarn med i förväg kända särskilda behov(så kallade sn-barn) Den här delen var både intressant och bitvis skrämmande. En hel del visste jag redan men en del var nytt. Dagen avslutades med två familjer som berättade om sina adoptionsresor till Ryssland och Slovakien. Deras barn var helt underbara! Jag längtar tills vi har vårt barn och kan berätta för andra om hur vi blev familj. Just nu är det mesta osäkert och det är mest det tror jag som driver mig till vansinne.

Mellan föreläsningarna passade jag också på att mingla och prata med andra blivande adoptivfamiljer. Alltid lika trevligt.

Slutsatsen blir att det var en väldigt trevlig och givande Göteborgsvistelse! Nu måste jag sluta blogga och återgå till jobbet =P

Börja blogga

Jag har tänkt ett tag på om jag vill börja blogga om min och min mans försök att bli föräldrar och nu har jag bestämt mig. Det finns flera anledningar till beslutet. Mest är det nog för att jag känner att jag ibland behöver få skriva av mig och få lite struktur på alla tankar som virvlar runt i huvudet på mig. Sen tycker jag också att det är lätt att glömma hur jag tänkte och kände tidigare och då kan det vara bra att kunna gå tillbaka och läsa sina egna tankar. En tredje anledning att blogga är ju självklart att komma i kontakt med läsare och andra bloggare. Än så länge har jag inte riktigt bestämt om den här bloggen ska handla bara om adoption eller mer om mitt liv i allmänhet. Vi får väl se hur projektet utvecklar sig.