I fredags var vi och träffade våra vänner Johanna och Stefan. De har precis kommit hem från Polen efter att ha hämtat sina tre (!) adoptivbarn. Barnen är en syskonskara i åldrarna 3, 5 och 6 år. Jag är så galet glad för deras skull. Äntligen efter många års kämpande är de föräldrar! Det var också jättekul att träffa barnen såklart. Helt underbara och nyfikna barn som skrattar så de kiknar när man kittlar dem och som älskar att gunga i gungstolen och är väldigt roade av att öppna och stänga dörrar =) Det här besöket gav mig verkligen hopp för framtiden. Klarar de av tre barn så borde ju vi klara av ett =P
I vår egen adoptionsprocess händer just nu ingenting. Det är tyst som i graven från båda organisationerna. I morgon ska Mattias maila och höra om vi kan få lite återkoppling om vad som händer (eller inte händer).
Annars i livet är det fullt upp. Om mindre än två veckor (!) ska jag försöka mig på att ta en licentiatexamen. Avhandlingen är skriven och tryckt men nu återstår presentation och försvar. Är sjukligt nervös! Känns inte som om jag kan någonting. Vad i alla världen ska opponenten fråga om i en timme och hur många konstiga frågor kommer jag få från övriga som kommer och lyssnar? Jag hoppas ju ändå på att jag blir godkänd så har planerat en kombinerad licentiat- och födelsedagsfest samma kväll som försvaret. Som tur är har jag en fantastisk make och mamma som kommer fixa det mesta med festen så att jag inte behöver tänka så mycket på den åtminstone. Ska bli så kul att träffa en del vänner som det var längesen jag såg också.
Nu dags att sätta igång och jobba igen. Ska bli skönt när jag kan dra ner lite på arbetstiden, 80 timmar i veckan är ganska tufft i längden om man säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar