Nu var det länge sen jag bloggade. Mest för att det inte funnits så mycket att blogga om. Vi har väntat och längtat som vanligt. Vissa dagar känns det mer uthärdligt, andra dagar känns det som om jag inte står ut längre. De senaste veckorna har varit tunga. Osäker på varför egentligen men jag har varit rejält deppig ett tag och tyckt allmänt synd om mig själv. Då och då har det ju också varit bra dagar såklart men alldeles för många har jag varit ledsen, inte riktigt känt igen mig själv.
De senaste veckorna har jag också börjat ställa in mig mer och mer på att vi kommer få ett barnbesked innan jul. I nästa sekund försöker jag intala mig att det inte alls är säkert, ingen idé att hoppas för mycket. Den angivna väntetiden till barnbesked har till och med höjts för några veckor sedan. Men det spelar ingen roll vad jag försöker intala mig själv, jag tror på ett BB innan årets slut ändå och vet samtidigt hur förkrossad jag kommer bli om det inte blir så.
Veckorna och månaderna går och vi väntar och väntar.
Sedan igår ringer telefonen (Nej, det var inte det stora samtalet, det som ska låta oss veta att vi har ett barn som väntar på oss). Men det var ett samtal från vår organisation BV. De ringde Mattias för tydligen hade min mobil stängt av sig av någon anledning och tur var nog det. Jag hade inte klivit upp än och hör honom plötsligt prata om tillgångar, skulder och HIV-test. Hmm, vad kan det här betyda? Jo tydligen så har St Lucy hört av sig om att de vill ha lite kompletterande information. Nya läkarintyg, utdrag ur belastningsregistret för oss båda, uppdaterad ekonomisk information och till sist ett förtydligande om en sak som står i vår utredning.
Det är nu tempoväxlingen kommer igen, Efter att bara ha väntat i nästan 6 månader är det på nytt febril aktivitet som gäller. Hela dagen igår pumpade ardenalinet i kroppen och både jag och Mattias hamnade direkt i "Hur organiserar vi detta så fort och effektivt som möjligt"-mode. Snabbt ska det gå. Svar på utredningsfrågan och ekonomin kunde vi skriva ihop direkt och maila till BV så att de kan se till att det översätts till kinesiska. Utdrag ur belastningsregistret gick att beställa via nätet men först måste passen kopieras och avgiften betalas. Sen var det läkarintygen. Vi chansade och gick till den kvällsöppna mottagningen där vi fick våra förra intyg och mer eller mindre bönföll sjuksköterskan i receptionen att klämma in oss redas samma kväll. Vi hade förberett alla papper så det borde gå fort. Till slut går hon med på det. 5 minuter tar själva läkarbesöket och 2560 kr fattigare var vi snart ute på gatan igen. Prover kunde dock inte tas där utan det fick vi fixa i morse på provtagningscentralen på sjukhuset men nu är även det fixat och vi väntar bara på provsvaren. Nu är det vi kan göra praktiskt just nu klart. Bara att vänta på att intygen ska komma så att de kan skickas in till BV. Tillbaka till väntan alltså.
Sen snurrade ju såklart alla frågor i huvudet. Vad betyder det här? Kan det vara så att de funderar på att ge oss ett barnbesked? Direkt in på facebook för att kolla med de andra som fått barnbesked från samma barnhem om de också fått sådana här frågor. Det visar sig att åtminstone ett par stycken av paren faktiskt fått liknande frågor några veckor innan barnbesked. Hoppet stiger ytterligare. Dessutom vet vi att intygen inte brukar begäras förrän efter barnbeskedet eftersom de behöver vara så nya som möjligt när beslutet om adoption ska tas i domstolen. Försöker lugna ner mig men nu har bilden fastnat igen. Den där diffusa bilden på ett barn i Taiwan som ska växa upp hos oss och kalla oss mamma och pappa. Det där barnet som vi längtar efter så mycket att vi ibland känner att vi kommer bli galna. Barnet som jag tidigare föreställt mig som en pojke på ca 2 år men som nu plötsligt är en flicka på runt 3 år. Konstigt det där. Jag vet ingenting om det här barnet. Ingenting förutom att jag kommer älska den personen i resten av mitt liv. Nu har längtan intensifierats ännu mer. Nu är det dags att återgår till väntan.
Det finns bara två lägen i en adoptionsprocess. Galet lång väntan utan någon aktivitet alls och galet stressigt.
