Lite av varje

I fredags var vi och träffade våra vänner Johanna och Stefan. De har precis kommit hem från Polen efter att ha hämtat sina tre (!) adoptivbarn. Barnen är en syskonskara i åldrarna 3, 5 och 6 år. Jag är så galet glad för deras skull. Äntligen efter många års kämpande är de föräldrar! Det var också jättekul att träffa barnen såklart. Helt underbara och nyfikna barn som skrattar så de kiknar när man kittlar dem och som älskar att gunga i gungstolen och är väldigt roade av att öppna och stänga dörrar =) Det här besöket gav mig verkligen hopp för framtiden. Klarar de av tre barn så borde ju vi klara av ett =P

I vår egen adoptionsprocess händer just nu ingenting. Det är tyst som i graven från båda organisationerna. I morgon ska Mattias maila och höra om vi kan få lite återkoppling om vad som händer (eller inte händer).

Annars i livet är det fullt upp. Om mindre än två veckor (!) ska jag försöka mig på att ta en licentiatexamen. Avhandlingen är skriven och tryckt men nu återstår presentation och försvar. Är sjukligt nervös! Känns inte som om jag kan någonting. Vad i alla världen ska opponenten fråga om i en timme och hur många konstiga frågor kommer jag få från övriga som kommer och lyssnar? Jag hoppas ju ändå på att jag blir godkänd så har planerat en kombinerad licentiat- och födelsedagsfest samma kväll som försvaret. Som tur är har jag en fantastisk make och mamma som kommer fixa det mesta med festen så att jag inte behöver tänka så mycket på den åtminstone. Ska bli så kul att träffa en del vänner som det var längesen jag såg också.

Nu dags att sätta igång och jobba igen. Ska bli skönt när jag kan dra ner lite på arbetstiden, 80 timmar i veckan är ganska tufft i längden om man säger så.

Tid

Ibland känns tiden evighetslång och ibland går den hiskeligt fort. Ibland är det både ock samtidigt. När jag tänker på adoptionen känns det ibland som att tiden står still. På jobbet däremot går tiden mycket snabbare än önskvärt. Ofta går också tankarna till framtiden. Hur ser våra liv ut om 10 år? Förhoppningsvis har vi vårt barn (kanske till och med två), vi har nog också våra doktorstitlar sen ganska många år tillbaka. Men var bor vi? Vad jobbar vi med? Är vi lyckliga? Och hur tänker vi tillbaka på den här tiden som är nu? Kommer vi uppfatta tiden som om den gick långsamt eller snabbt?

Idag ska jag träffa min systerson. Då känns det som om tiden går snabbt. Det har alltid hänt så mycket med honom sen sist. Kanske ska jag också försöka hitta nån rolig leksak till honom. Inte för att en bebis på 5 månader bryr sig så mycket om leksaker men jag tycker att det är kul ändå =)

Vänner

Den här helgen är jag i Sthlm och umgås med tre vänner från studietiden. Det är alltid så otroligt roligt, trevligt och lätt att umgås med dessa underbara personer. Hittills har vi handlat, ätit, spelat spel och pratat om livet. Sådana här helger gör att väntan inte känns lika lång.