2 år

Idag är det två år sedan vår kötid började ticka på i Barnens vänner och Barnen framför allt efter att vi efter ett par månaders funderande bestämt vilka organisationer vi skulle välja. Då hade vi redan kontaktat kommunen och anmält oss till den obligatoriska kursen. Sen tog det nästan 1,5 år innan vi hade vårt medgivande klart. Helt sjukt lång tid för något som inte borde behöva ta mer än ca 4-6 månader. Nu har vi haft medgivandet i 8 månader. I början av nästa år behöver vi börja processen för att få ett nytt och jag orkar inte ens tänka på att behöva gå igenom det igen. Men det är som tur är 10 månader kvar tills dess.

Jag skrev i mitt förra inlägg att väntandet går förvånansvärt bra och det är väl fortfarande sant. Dock går det upp och ned som det mesta andra i livet. Förra veckan var det mycket jobbigare än på länge. Jag längtade så mycket att det gjorde ont. Kanske blev det triggat av att vi förra veckan hade besök av våra vänner vi träffade på adoptionskursen. Det var Thord och Carina som väntar barnbesked från Kina och så Johanna och Stefan med sina barn Patricia, Agnes och Tomas. Äntligen var det några barn som lekte med leksakerna i barnrummet! Var helt underbart att se. Patricia sov sedan i den oanvända barnsängen och Agnes och Tomas i soffan i vardagsrummet medan vi vuxna spelade spel i köket. Efter ett tag vaknade dock Agnes och ville hellre vara med oss än sova och det fick hon såklart. Jag längtar så mycket efter att ha barn i lägenheten mer än någon enstaka gång, att få natta, läsa saga och sjunga vaggvisa.

Den här helgen var jag och firade bästa Neas födelsedag i Kristinehamn dit hon precis flyttat med sin sambo Christian för att vara nära hennes familj när de får sitt första barn om några veckor. Det var en jättetrevlig helg fylld med vänner och bekanta det var länge sen jag träffade. Sådana helger får väntan att inte kännas lika lång.

På fredag tror jag att jag ska åka och mysa lite med min systerson Gustaf, har inte träffat honom sen i julas och det händer så mycket med honom hela tiden. Längtar!

Angående kursen i kinesiska jag skrev om i förra inlägget så blev den tyvärr inställd. Nu funderar jag på att istället läsa en universitetskurs i höst istället. Frågan är bara om jag hinner med det. Vi får väl se hur det blir.

Nu är det dags att ta tag i dagens jobb!

1 månad

Januari har fyllts med familj, vänner, jobb och sparesa till Budapest =) Det negativa har varit att jag varit lite sjukare än vanligt och att Mattias och jag knappt träffades på hela månaden eftersom vi gick om varandra hela tiden och båda reste en del. Det positiva har dock övervägt denna månad.

Nu har vi väntat på barnbesked i 1 månad och några dagar. Hittills går det faktiskt riktigt bra att stå ut med väntan. Det känns mycket mer verkligt nu, känner mig lite som jag antar att man gör när man är gravid. För ett par veckor sen träffade jag en gammal vän som jag inte träffat på flera år och fick självklart frågan om vi hade barn. Att då kunna svara att "Nej inte än men det är på gång" var helt underbart =) Även Mattias tycker att det är mycket lättare och roligare att prata om adoptionen nu och det är så skönt både för honom och mig.

Trots att väntan känns lättare än vad jag trodde än så länge så tänker jag att bästa sättet att inte längta ihjäl mig är att hålla mig sysselsatt. Därför har jag satt upp en del mål för det närmaste halvåret.

Jobbet

• Skriva 4 vetenskapliga artiklar (2 som 1:a författare, 2 som 2:a).
• Undervisa i mina två sista kurser.
• Göra klart den sista egna kursen jag behöver för min doktorsexamen.

Ta hand om mig själv

• Träna i den mån jag kan.
• Läsa kinesiska. Har anmält mig till en kurs som förhoppningsvis börjar i mitten av februari.

Äktenskap

• Mattias och jag ska försöka ha en kväll i veckan då vi ägnar oss helt åt varandra.
• Jag har bokat in en liten överraskning åt honom en helg i mars när han fyller 30 år. Ska bli mysigt!

Socialt

• Boka in att träffa vänner, speciellt de som det var länge sen vi träffade. Fanns alldeles för lite energi att ta tag i det under förra året.

Nu ska jag laga mat och sen bär det av för att träffa Johanna, Patricia, Agnes och Tomas. Som jag längtar efter de små busungarna. Ska bli så kul att se vad som hänt med dem sedan sist.

Ett nytt år

Nu har vi kommit en vecka på det nya året 2014. Så nu tycker jag att det kan vara dags med en blick både bakåt och framåt

Tillbakablick på 2013
Adoption

• Började hemutredningen som vi ansökt om innan jul 2012.
• Efter en jobbig utredning fick vi äntligen medgivande för att adoptera ett barn som inte fyllt 4 år.
• Efter kontakt med våra organisationer ställde vi oss i kö för ett antal länder i östeuropa
• Plötsligt blev det tvärstopp överallt och det såg inte ut som om vi skulle få skicka några papper till ett land än på länge.
• Efter ett tips på facebook kollade vi upp om vi skulle kunna passa in på kraven från St Lucy i Taiwan (vårt förstahandsval när det gäller länder). Vi fick skicka mina läkarintyg. Väntade sedan med spänning i några långa veckor.
• Fick ok från St Lucy =) Började samla papper, översatte och gjorde en fotopresentation. Skickade in allt till BV och väntar nu barnbesked från Taiwan =)

Övrigt

• Blev moster <3
• Njöt av ett par veckors sommarsemester i sommarstugorna. Lovar att nästa år ska det bli minst 4 veckors semester.
• Tog med maken när jag åkte på konferens i Paris. Mysigt!
• Skrev licentiatavhandling, försvarade den och fick därmed min licentiatexamen.
• Publicerade 3 vetenskapliga artiklar (2 som förstaförfattare, 1 som andra). 
• Försökte att aktivt börja tänka lite mer på mig själv och vad jag behöver för att må bra.

Så vad hoppas jag på inför 2014?
Adoption

•  Att det kommer många barnbesked från St Lucy. Helst ett till oss såklart =)
•  Att jag ska klara väntan utan att bli galen. 

Övrigt

• Att jag ska fortsätta vara lite mer självisk
• Att jag ska jobba mindre 
• Att jag ska jobba effektivt
• Att jag ska fylla min fritid med roliga saker
• Att maken och jag ska njuta av vad som förhoppningsvis är ett av de sista åren för oss själva

Hoppas att vi alla får vad vi önskar 2014!

Äntligen är ansökan iväg

I förra inlägget skrev jag att jag trodde det skulle ta ca 2 veckor att höra av BV igen men det tog bara några dagar. Det var då dags för översättning av utredningen och medgivandet till engelska. Vi fick en lång lista av översättare och sen kollade jag i en gammal tråd i en facebookgrupp vilka som rekommenderas av andra adoptivföräldrar. Kontaktade först den som de flesta verkar ha använt sig av men dels kunde han inte göra det förrän ett par veckor senare och dels tyckte jag att priset var rätt högt. Så jag mailade några till. Alla svarade inom ett dygn vilket jag tyckte var jättebra! De flesta ville ha mellan 7500 och 10 000 kr och kunde vara klara på ca 2 till 3 veckor men en tog bara 3000 kr och kunde göra det på 3 dagar, över en helg dessutom, så hon fick det bli! Väldigt glad att jag kontaktade några olika översättare.

När översättningen till engelska var klar så skickade vi alla dokument som skulle översättas till kinesiska till BV och de skickade sedan dessa för översättning vilket tog ca 1,5 vecka.

Samtidigt som översättningarna gjordes började vi med fotopresentationen av oss och vårt hem. Min kusin är fotograf så han skulle komma och fota. Det innebar dock att vi bara hade 5 dagar på oss att göra vårt hem fotoklart inkl att göra iordning ett barnrum. Av dessa var vi bortresta/helt upptagna 4 dagar. Tack och lov för vänner och min fantastiska mamma som kom ner och hjälpte till. Barnrummet blev riktigt fint till slut. Även fotograferingen gick bra och det blev några bilder även på mig som jag blev nöjd med vilket i princip aldrig händer.

Nu i mellandagarna har mamma och jag gjort iordning jättefina fotosidor och till och med använt scrapbookingtekniker vilket är något vi aldrig testat förut. I förrgår söndagen den 29e december var äntligen allt klart och kunde skickas till BV. Nu väntar vi barnbesked på riktigt!

Gott nytt år!

Ytterligare en milstolpe

I torsdags den 28:e november fick vi äntligen, efter en del strul, iväg första omgången papper till Barnens vänner. Nu hoppas vi att allt kom med och blev rätt och väntar med spänning på instruktioner inför nästa steg som jag tror består av översättning och notarisering av dessa dokument samt iordningställande av en fotobok som ska skickas till Taiwan som en presentation av oss och vårt hem för barnets biologiska familj. I Taiwan får nämligen de biologiska föräldrarna eller andra släktingar vara med och välja adoptivföräldrar. Det tycker vi känns bra. Vi tror att det ska ta ca 2 veckor innan vi hör något från BV

Just nu känns det mesta rörande adoption och familjebildning positivt. Hela den här proceduren har ju verkligen sina toppar och dalar och nu är det en topp trots krångel med en del papper och en inte så hjälpsam utredare. Nu känns det som om vi verkligen kommer bli föräldrar även om vi inte vet när eller till vem än. 

Det här gör också att det är mycket lättare att glädjas med andra som är på väg att få barn. Den här veckan har jag till exempel fått veta att två av mina nära manliga kollegor väntar tillökning till våren och istället för den blandade känslan av glädje med ett styng sorg och avundsjuka känner jag nu ren och skär glädje för deras skull. Det är så skönt att känna såhär igen! Hoppas att det håller i sig.

En lycka kommer sällan ensam?

Jag har hört uttrycket "en olycka kommer sällan ensam" men efter gårdagen undrar jag om det samma gäller lycka? På förmiddagen presenterar jag min licentiatavhandling inför ett 50-tal forskare och några vänner och familjemedlemmar. Efter presentation är det dags för försvaret och en opponent från ett universitet i Tyskland frågar frågor om min forskning i ca en timme och sen fick även publiken ställa frågor. När den pärsen äntligen är över efter många månaders hårt arbete och mycket nervositet meddelar min handledare att jag är godkänd =) Nu kan jag alltså lägga till en tredje akademisk examen på meritlistan, nämligen teknologie licentiat. Men nu till det riktigt viktiga: exakt samtidigt som jag får veta att jag blivit godkänd ringer min mobil (vilket jag inte hör eftersom jag i sista stund innan licentiatförsvaret kommit ihåg att stänga av ljudet). Några minuter senare ringer Mattias telefon och han går ut och svarar. Jag står och pratar med några kompisar, min mamma och svärmor när han en stund senare kommer in i salen igen och säger "Lina, får jag prata med dig lite?" Vi går iväg en bit och han säger"De ringde från Barnens Vänner, Taiwan sa ja!" Jag blir något chockad och självklart överlycklig. Det här är ju precis vad vi vill!

Bakgrunden är att det går väldigt segt i alla de länderna vi står i kö till genom BFA. Samtidigt som vi ställde oss i kö till BFA ställde vi oss också i kö till BV. Senare har vi dock insett att vi inte passar in på kraven för något av de länderna BV samarbetar med och bara ett antal av länder som BFA samarbetar med. Dock har vi en ganska lång kötid så det såg hoppfyllt ut där ett tag för att få skicka ansökan till Polen eller möjligen Tjeckien eller Slovakien. Men sen hände ingenting. Så i mitten av september beklagar jag mig lite över de långa kötiderna i en facebookgrupp för adoptivmammor och får då tips om att BV har ett nytt samarbete med ett barnhem i Taiwan som inte har samma krav som deras andra kontakter, dvs de kräver inte att man ska vara 30 år. Mattias kontaktar därför BV och hör efter om den här nya kontakten skulle kunna vara något för oss. Vi får reda på att det inte är helt säkert att de godkänner min sjukdom utan att vi måste översätta mina specialistläkarintyg till engelska och skicka till Taiwan för att de ska kunna göra en bedömning. Jag översätter intygen direkt och skickar till BV. Sen går det vecka efter vecka och sen äntligen så kommer det där samtalet om att de har sagt ja!

Vi kan inte riktigt förstå att det kommer bli Taiwan eftersom det varit landet högst upp på önskelistan från början men eftersom vi inte uppfyllde kraven så har vi sedan dess försökt tänka om och det har varit ganska svårt trots att det viktigaste självklart är att få ett barn oavsett ursprung. 

Men nu är det äntligen dags att börja samla papper till ansökan! Vi ska bli föräldrar till ett barn från Taiwan =)

Som grädde på moset i gårdagens glädjeyra så avslutades dagen med en fantastiskt rolig fest för att fira min licentiatexamen och födelsedag. 65 kollegor, vänner och släktingar kom för att fira mig =) Min underbara mamma har stått och slavat i köket i flera dagar för att laga all mat och Mattias har fixat med dricka, bord och stolar och annat praktiskt. Flera av mina vänner kommer långväga ifrån och en del hade jag inte träffat på månader.

Den 8:e november 2013 går helt enkelt till historien som en av de dagarna när man är sådär glad att man knappt vet var man kan ta vägen.

Nu ska jag sova! Har en himla massa sömn att ta igen och en hel veckas semester att göra det på =)

Lite av varje

I fredags var vi och träffade våra vänner Johanna och Stefan. De har precis kommit hem från Polen efter att ha hämtat sina tre (!) adoptivbarn. Barnen är en syskonskara i åldrarna 3, 5 och 6 år. Jag är så galet glad för deras skull. Äntligen efter många års kämpande är de föräldrar! Det var också jättekul att träffa barnen såklart. Helt underbara och nyfikna barn som skrattar så de kiknar när man kittlar dem och som älskar att gunga i gungstolen och är väldigt roade av att öppna och stänga dörrar =) Det här besöket gav mig verkligen hopp för framtiden. Klarar de av tre barn så borde ju vi klara av ett =P

I vår egen adoptionsprocess händer just nu ingenting. Det är tyst som i graven från båda organisationerna. I morgon ska Mattias maila och höra om vi kan få lite återkoppling om vad som händer (eller inte händer).

Annars i livet är det fullt upp. Om mindre än två veckor (!) ska jag försöka mig på att ta en licentiatexamen. Avhandlingen är skriven och tryckt men nu återstår presentation och försvar. Är sjukligt nervös! Känns inte som om jag kan någonting. Vad i alla världen ska opponenten fråga om i en timme och hur många konstiga frågor kommer jag få från övriga som kommer och lyssnar? Jag hoppas ju ändå på att jag blir godkänd så har planerat en kombinerad licentiat- och födelsedagsfest samma kväll som försvaret. Som tur är har jag en fantastisk make och mamma som kommer fixa det mesta med festen så att jag inte behöver tänka så mycket på den åtminstone. Ska bli så kul att träffa en del vänner som det var längesen jag såg också.

Nu dags att sätta igång och jobba igen. Ska bli skönt när jag kan dra ner lite på arbetstiden, 80 timmar i veckan är ganska tufft i längden om man säger så.